En bestående konstart


Glädjen och tillfredsställelsen i att dreja ett föremål, bränna det, glasera det och sen studerade det länge, länge, är helt fantastisk.

Att ha något kvar när punkten är satt.

Därför njuter jag varje dag över att ha funnit denna  konstart vid sidan av skådespeleriet.

Keramikern

                         När är det för sent?

Är det för sent att lära sig något nytt i 60-årsåldern? Att bli något annat än det man ägnat största delen av livet åt?

Ja, säger nog många. Det är klart att om man går ut och blir påkörd av bussen efter ett år, eller om man får en tegelpanna i huvudet, så var det ju en onödig och kanske lite sen inlärning. Men om man får den ynnesten att leva ett friskt liv till man är åttio, så var kunskapen definitivt inte för sen.

Herregud, vad trist livet hade varit, om man hade lagt av all form av inlärning sedan man passerat ungdomen .

Jag har alltid älskat att se på när keramiker drejat. Att se en klump lera förvandlas till en kopp eller vas eller något annat användbart. Men jag har också alltid hört att det tar ÅÅÅR


att lära sig. Så inte var det något man vågade sig på mitt upp i skådespelande och barnuppfostran.

Men så blev tid, något som ökade och jag tänkte; nu eller aldrig. Anmälde mig till en keramikkurs, träffade två underbara ”fröknar” som invigde mig i lerans alla mysterier, och så var det kört. Jag fastnade för gott i leran.

Visst är det svårt. Men med lite djävlar anamma och en envishet som inte går av för hackor, har jag lyckats komma en liten bit på väg.  Visserligen har jag mycket, mycket att lära, men som sagt; får man hålla på till åttio så har jag tiden för mig.

Det är aldrig för sent!